Maken och jag anlände till London en tidig morgon innan Londonborna gnuggat sömnen ur ögonen. Hotellet var gigantiskt som de flesta är har vi upptäckt.
När vi checkat in så skulle vi ta hissen upp några våningar, och fick till oss från receptionisten att vi inte kunde åka hela vägen upp utan fick gå ner en halv trappa efter det att hissen stannat????
Nåväl, vi fixar detta sa vi och äntrade hissen med alltför mkt bagage. Hissen var så liten så vi var tvungna att åka i två omgångar. Jag packade in mig och lite bagage och började min färd uppåt. Hissen stannade och jag baxade ut mig själv och diverse väskor. Började att gå ner en halv trappa precis som det blev sagt. Väl nere stod det Only staff på en dörr och på den andra Private...
Hmm... Ingen dörr med beskrivning på att här ska ni bo...
Tänkte för en sekund på maken och undrade om han möjligtvis saknade mig vid detta laget...
Maken hade gjort precis samma sak som jag men gått åt andra hållet, och där stod han nu ganska villrådig och visste inte vart jag begett mig. Fingrade efter min mobil bara för att upptäcka att den fanns i en väska som maken hade bredvid sig.
Efter en stund kom en städerska gående, men det visade sig att hon inte pratade engelska alls. Men efter lite teckenspråk så hjälpte hon till med väskor, hisstryckning och trappor. Efter en stund blev jag lyckligt återförenad med min make som vid detta laget undrat om han någonsin skulle få se mig igen. Jag hade nämligen varit osynlig i nästan en timme 😆😃😧😊
Ett våningsplan som försvann 😅
↧
↧
